Femte juni kom tillslut och likt många andra tog jag studenten. En dag fylld av glädje, lycka, befrienhet och firande. Tillsammans med sina bästa vänner tog man dagen med storm och gjorde den till den bästa. Jag känner fortfarande lycka över att ha tagit studenten, att ha klarat gymnasiet och att ha bra betyg i handen som kan öppna dörrar i framtiden. Frågan är ju bara vilka dörrar det ska öppna. Det finns så mycket att välja mellan och för mig skapar det ångest. Ångesten att välja fel, att i framtiden känna att jag skulle valt annorlunda och ångesten att för resten av livet just känna ångest.

Eftersom karriärhetsen ökar i vårt samhälle ska man helt plötsligt vara bäst på allt. Det räcker inte längre med att göra sitt bästa eller att prestera efter din egen kapacitet. Varje vaken minut ska läggas på att plugga så att du får högsta betyg i alla kurser och ämnen. Du ska helst engagera dig i alla skolans aktiviteter så att du kan skryta med att vara en högpresterande elev. Du ska sedan ta dina betyg och bli något välavlönande som läkare eller advokat. Ur olika perspektiv kan detta ses som en positiv och negativ utveckling. Det positiva är att det skapar mål och drömmar för Sveriges ungdomar. Det negativa är däremot att de mål som sätts upp oftast är för drastiska och kommer därigenom aldrig att uppnås. Inte för att du på något vis är en slarvig elev som inte pluggar eller bryr sig. Utan helt enkelt för man inte är menad att göra det som samhället lägger ramarna för. Alla är inte menade att bli jurist, civilingenjör, revisor eller att starta ett eget företag. Alla är inte menade att ständigt plugga efter högre betyg. Allt är inte menad att bli den bästa levande varelsen på jorden. För vi alla har egenskapar som gör oss unika och dessa borde vi leva efter att förstärka.